Att skärpa ögat, det kommer inte av sig själv....

Jag satt bredvid min son häromdagen och han målade med tuschpennor. Han målade till sin nya lille kusin, till mig, till sin moster och till sin pappa. När han skulle måla till sin pappa funderade han på vad pappa gillade. Han kom på att det ju var honom och mig som pappa gillade så det var det han skulle måla. Tillsammans pratade vi oss igenom hur han skulle gå vidare i sin målning. Jag satt bredvid så det var lätt att titta på hur jag såg ut, vad jag hade i ansiktet. Jag lotsade honom i att utveckla saker som han inte tittat närmare på förut, ögonen, med pupill i mitten, ögonfransar och andra detaljer. Han var mycket nöjd när han stolt visade sin pappa bilden på honom och mig.

Vi måste våga lägga oss i då och då för att utveckla barnens seende och deras nedtecknade. Vi kan inte tro att allt bara kommer av sig själv, vi behöver alla förebilder, personer som utmanar oss och frågar oss saker så att vi kan utvecklas. 

De senaste två veckorna har jag arbetat med en vikarie som är ganska ung eftersom en av min av kollegor är på semester. Förut har jag många gånger mött vikarier som vill barnen väl och målar saker till dem när barnen säger att de inte kan. Dena dag satt vår vikarie vid ritbordet tillsammans med ett antal barn. Alla var fullt upptagna med att måla. Vikarien målade med barnen, hen målade ett hus. Plötsligt hör jag ett av barnen säga; Jag vill också ha ett hus, snälla måla ett till mig jag kan inte. Ånej, tänkte jag... Vikarien sa med tydligt stämma, nej det gör jag inte, men du kan få härma mitt hus om du vill och så lotsade hen barnet igenom att måla ett hus och barnet blev mycket nöjt med att ha tillägnat sig nya tekniker. Idag kom ytterligare ett barn och visade en för honom ny teknik som hen lärt sig av vikarien. Ibland arbetar man med riktiga guldkorn :) 

Att teckna, måla, rita, skapa är sätt att kommunicera likväl som bokstäver och andra tecken. Det är inte en talang som någon besitter utan ett sätt att öva sig att se. Tillåter vi våra barn att öva detta seende? Ser vi det som ett språk eller bara som tidsfördriv och lite skoj?