När jag började arbeta med barngruppen i augusti fanns leken med Star Wars hela tiden närvarande. Det var då en liten grupp barn, fyra stycken som var hängivna och några till (tre till fem st) som var med ibland. När vi observerade barngruppen tog jag extra ansvar för att titta på denna lek och de barn som lekte där. Barnen lekte inne med legoskepp som de själva byggde eller i byggen där de gjorde skepp och ställde upp arméer av robotar som de byggde av materialet i byggen. De tog med sina gubbar hemifrån, mestadels Lego Star Wars men också lego Chima. Det var mestadels pojkar som kände till och lekte leken. Den pågick ständigt och var närvarande i samtal mellan barnen.
Ute blev det lek i parken med pinnar som vapen, lag som bildades, lek som organiserades och förhandlades och omförhandlades ständigt. Barnen blev med vår hjälp allt skickligare på att förhandla att lyssna in varandra, ge förslag, säga sin åsikt. Vi pratade om hur man pratar till varandra när man inte kommer överens, hur man går ut och in i leken, hur man gör när man behöver säga stopp, hur man gör upp gemensamma regler och håller på dem. Barnens hänsynstagande växte och andra bjöds in i leken. När nya barn kom in i leken förklarades den noggrant och jag observerade många gånger hur fäktningen med pinnar blev öm och försiktig när något barn som inte var vant kom med i leken. Jag observerade också vid flera tillfällen hur skickliga barnen blivit på att bedöma avstånd och kraft när de krigade med sina pinnar. Att bryta leken när någon sa stopp gick nu mycket fortare än det förut gjort och det blev sällan riktiga konflikter. Den fysiska Star Wars-leken tog nu också med in och vi bestämde att den kunde få bo på samlingsmattan/trappan där det fanns utrymme nog att svinga sina svärd. Min kollega tog ett par barn och gick på jakt efter lasersvärd och hittade de gröna skumplastrännorna som vi fick av en förälder för något år sedan. Dessa blev lasersvärd. Nu kunde leken vara inne också. Samtal från leken;
W- Ni kan vara Yoda! (till J (pojke) och N (flicka)
Det finns en tjej-Yoda och en kill-Yoda.
J- Är jag kill-Yoda?
W- Om du vill? (Vänder sig till N) Vem vill du vara?
N- Tjej-Yoda
A (som inte varit med i leken tidigare) sitter bredvid mig som observerar leken och skriver ner.
A- Skriver du ner allt dom säger i leken?
L- Nej inte allt, bara det jag tycker är spännande. Vad tycker du om Star Wars?
A- Jag tycker inte om det.... men jag tycker det är spännande!
A hämtar ett lasersvärd och ställer sig utanför mattan där leken pågår.
J ropar och pekar på A - Där är Princessan Leia!
A kliver på mattan. De andra barnen börjar ge henne råd om vad hon kan göra, vem hon är och vilka hon är med. Leken fortsätter.
Efter ett tag började jag fundera på vad som kunde utmana barnen i leken. Jag bad dem berätta om de olika karaktärerna, vad de kunde, vad de gjorde, var de kom från. Berättelser började växa fram och barnen visste enormt mycket om historierna runt karaktärerna. Jag skrev ner vad de berättade och jag upplevde att de tyckte det var viktigt samt att de var nöjda med att en vuxen ville veta mer om deras lek. De delade med sig frikostigt och mitt eget intresse för Star Wars gav mig nyklar att träda djupare in i vad de förstod och visste. Jag gav dem också möjlighet att rita sina figurer, planeter, skepp och göra dem i lera. Här agerade de olika. Vissa ville ha ett resultat att spara andra använde penna, papper och lera till att leka. De rit-lekte och ler-lekte och det som blev kvar när allt var över hade ingen betydelse. Jag frågade dem vad de ville göra vidare och vi skulle bestämma tillsammans att vi skulle arbeta med Star Wars. De hade olika förslag bl.a. att vi kunde bygga olika saker som ex. dödsstjärnan.
Lego Star Wars har mängder med karaktärer och vi lånade en bok där alla figurer presenterades. Boken skapade många möten och dialoger kring de olika karaktärerna. Först i en slags igenkänning men senare i mer problematiserande som vilka som var killar eller tjejer, vilka som var onda eller goda, hur kunde man se det, vilka var människor eller robotar o.s.v. Jag tänker här särskilt på våra kopplinga kring olikheter, mångfald, hur vi skapar oss bilder av vad som är. Här fanns det plötsligt en massa att prata om som drog paralleller till vilka vi var/är/blir.
När vi hade börjat arbetet med att samla vår gemensamma kunskap, våra idéer osv. var det ju också dags att ta reda på vad föräldrarna visste om detta och om sina barns lekar. Jag hade flera samtal med föräldrarna till de barn som var med i gruppen. Vi pratade om vad barnen fick se hemma, vad de hade tillgång till, hur de pratade om det som hände i förskolan hemma. En förälder och jag diskuterade också hur det kom sig att barnen fastnat så hårt för just detta. Föräldern hade teorier om att det är konflikten som ligger till grund. När det blir konflikt blir det också intressant, då "händer det något" som föräldern uttryckte det. Föräldern tog också upp enkelheten i det onda och det goda, att det är svart och vitt, lätt att förstå, att leka, att tycka någonting om. Andra föräldrar tyckte det var intressant att fast deras barn inte hade sett, spelat eller känt till dessa karaktärer hade de nu börjat prata om dessa hemma. Barnens lek smittar och barnen tar med idéer och erfarenheter till förskolan och delar dessa. De sluter upp runt saker de tillsammans finner intressanta och spännande.
Eftersom några barn hade tillgång till dessa figurer hemifrån och andra inte föreslog jag att vi skulle börja göra våra egna gubbar. Barnen tog fram boken och jag förslog att vi kunde fota av med Ipad, plocka in i datorn och sedan printa ut och laminera. Detta öppnade upp för flera tjejer (två tjejer har varit med förut, varav en av dem nästa hela processen) att träda in i leken. (varför kan man fråga sig? hrm..) De hängde först runt oss när vi arbetade och jag erbjöd dem att titta i boken och sa till de andra barnen att berätta vad vi höll på med. Tjejerna letade först och främst efter de kvinnliga figurerna och ville ha ut dem. Ett samtal som jag hörde när tre av tjejerna satt och klippte ut sina gubbar följer:
E- Gillar ni Star Wars?
V- Näääää, men jag tycker om att klippa ut!
L- (klipper, är tyst)
E- Jag gillar faktiskt Star Wars, jag tycker om gubbarna.
L- Jag gillar aaaaalla gubbar, det gör jag.
V- Jag gillar också gubbarna. *ler*
Barnen hittar nu figurer de vill ha, plockar ut dem och så har vi skapat en låda där vi samlar den. Det vi gör nu är att skapa material som blir konkret och som vi kan använda på olika sätt. Min erfarenhet är att barnen behöver "tänka med händerna", de har lättare att uttrycka sina tankar när de har konkreta saker att utgår ifrån. Jag bad barnen att sortera figurerna i onda och goda. Detta gav många samtal om hur man kunde se det på gubbarn. Några barn "visste" utifrån filmerna och spelen, andra barn skapade teorier om att svärdens färg hade betydelse, gröna var goda och röda var onda, andra sa att de onda hade arga ansikten och de goda snälla. Vi började tillsammans skriva ond respektive god på baksidan av gubbarn med en permanent penna. Till en början ville de att jag skulle skriva, senare började de själva skriva och hjälpa varandra att ljuda och stava.
Igår arbetade de fyra barn, som kommit in i projektet med klippgubbarna sist, med att ta ut flera gubbar. Min lärarstudent filmade 36 min med en Ipad i tisdags när vi arbetade och igår projicerade vi filmen på ett lakan som hänger över byggen, nära borden där vi arbetar. Under dansprojektet arbetade vi mycket med projicerad dokumentation och vi fick se hur dokumentationen kan bli levande i barnens arbete. Dessa erfarenheter gjorde att vi valde att arbeta så även under detta projekt. De barn som arbetat två gånger förut med gubbarna började se på dokumentationen och kommentera vilka som var med, vad de gjort och så vidare. De var också intresserade av det rent tekniska i hur det kunde fungera. Åtta barn var tillsammans med mig och min lärarstudent hela förmiddagen igår och arbetade runt materialet. De har skapat många nya idéer som de vill genomföra bl.a. ett hus till figurerna, en teater och/eller en film om dem, ett mörkt rum (de har erfarenheter runt detta sen förra året) där vi ska "göra rymden" med planeter m.m.
Nu har allt som allt 12 st barn (av 25) deltagit i olika delar av projektet. Igår började jag fråga runt hos några andra som jag vet är intresserade eller som jag tänker kan bidra på olika sätt. De nappade alla tre och jag hoppas att projektet nu växer och tar många olika vägar. Jag väntar nu på att ringarna på vattnet ska sprida sig och att snart alla barn och vuxna ska bidra på olika sätt. Min erfarenhet är också att barnen kliver in och ut ur projektet, deltar i det de tycker är intressant, vilar, tänker och använder dokumentationen och senare hittar nya idéer, precis som i vilket projekterande arbetssätt som helst.
Vi pedagoger pratade i början på hösten om hur man skulle kunna arbeta med barnens olikheter som resurser i ett projekt. Vi spånande idéer och utgick ifrån barnens intresse för olika karaktärer i olika historier. Vi funderade på barnen som superhjältar, hur skulle deras önskedrömmar om ett alter-ego se ut? Här kan det finnas mycket tankar att spinna vidare på. Det ligger i min hjärna och väntar och så får vi se om det blir något av det. Just nu har vi fullt upp med barnens idéer som ni förstår.
Härligt att läsa! Jag har varit lite avvaktande vad gäller att ta in barnens populärkultur i förskolan men börjar bli väldigt intresserad av det. Har en undrarn bara, när man nu gör det tror du att det finns någon risk att en del barn känner sig utanför och sätter press på sina föräldrar att de måste köpa en massa saker som har anknytning till det? Jag tänker på dyra spel, filmer etc.
SvaraRadera/Anette Ahlvin