Vi startade terminen med att göra ett konstbesök tillsammans. Det var utställningen "Sverige dansar för djurens rätt" på Frölunda Kulturhus. Först fick vi en introduktion av Per Nyman till vad Frölunda kulturhus arbetar med och erbjuder. Det kliar i mina fingar när jag hör vad de kan göra och önskar att kunna hitta ställen som jag som pedagog kan verka tillsammans med. För mig är det väldigt viktigt att göra barnen medvetna om kulturutbudet och hur man kan ta del av det. Det är också viktigt för barnen att lära sig använda kulturinstutitionerna; konsthallar, utställningslokaler,museer, bibliotek m.m. som verktyg att använda sig av. Jag vill att barnens ska kunna hitta inspiration här, hitta nya idéér, andra idéér, utmanas, omkullkastas. Jag önskar också att barnen kunde uppleva att dessa instutioner tar barnens tankar och görande på allvar och lyfter dessa som en del av samtidens kultur så att även barn får tillgång till dem.
Under kvällen fick vi se ett antal fotografier där dansbandsartister porträtterandes med djur. Vissa av djuren var artisternas egna medans andra hade lånade djur med på bilden. Initiativet till bilderna var organisationen Djurens Rätt. Vårt uppdrag uppdrag kvällen blev att först se på bilderna och sedan samlas i Sokratiska samtal kring de tankar som utställningen väckt.
I vår grupp pratade vi mycket om vilket det igentliga syftet med bilderna hade varit. Vi fastnade en del vid den kommerciella underton som bilderna förmedlade och kunde inte riktigt komma över detta för att se kärleken (?!) och relationen med djuret. Vi bollade fram och tillbaka huruvida det spelade någon roll om känslorna var "äkta" när pengarna ändå gick till Djurens rätt och om då dansbandsidolerna kunde få andra/flera att köpa kalendern och på så sätt få mera pengar till sin verksamhet. Frågan från början var väl ifall Djurens rätt ville att fler skulle tänka över just djurens rätt eller om de bara gjorde kalendern för att tjäna pengar till sin verksamhet.
Jag upplevde bilderna som absurda. Glittriga dansbandsmanér med en flock gäss eller en flock getter var nog det som var mest absurt. Det var nästa roligt och jag fick en konstig känsla av att något inte stod rätt till bakom de där leendena. Lite som i en Stephen King film där saker och ting inte är vad de ser ut att vara utan bara något riktigt j-vligt (ursäkta). Ja det var sannerligen absurt. Den enda bilden jag hitta där jag kunde få mig själv att känna att den var på riktigt var bilden med Olle Jönsson från dansbandet Lasse Stefanz när han stod mitt emellan två av hans egna hästar ute i hagen. Han var vänd från kameran och hans blick fokuserad på den ena hästen. Hans händer klappade hästarna och de var verkligen tillsammans.
De sokratiska samtalen upplevde jag som ett sätt att ge fokus inte bara åt vad vi samtalar om utan hur vi samtalar och vad vi har för roller i gruppen och vad jag som person tar för roll. Detta påverkar samtalets utgång och hur alla kan få möjlighet att tala och uttrycka sin åsikt eller sina tankar. Jag funderar dock på om det verkligen kan synliggöra maktstrukturer i samtal och hur man kan hitta grupper där man kan mötas i sina olikheter och där allas tankar på rikigt kan bli lika viktiga. Vilken tillit behövs i en grupp för att våga säga det man tänker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar